Måste komma igång!

Vaknade med ett ryck och hörde klockan ringa i bakgrunden. Ville inte upp, kände att lite sömn återstod. Var det nödvändigt att den skulle ringa just nu när jag inte ens hade hunnit drömma färdigt.

Tittade på klockan och ögonen blev klarvakna. Redan halv- elva. Det var längesedan jag hade sovit så länge. Drog av mitt varma täcke och släpade mina fötter ur sängen ner på golvet som var kallt och dragit. Fattade inte att jag sovit så länge och så tungt. Var var resten av folket?

Satte på mig morgonrocken och gick nerför trappan och där var det tomt. Inget ljud någonstans. Hörde bara klockan ticka på väggen och surret ifrån elementen. Fläkten hade för längesedan kommit igång. Kändes konstigt att vakna på det här sättet.

Ropade på mina varghundar, inget ljud! Var fanns dom? I hallen såg jag mina löparskor snällt stå fint bredvid varandra. De ropade på mig att sätta fötterna i dem och gå ut ....

Gick ut till köket och där framför mig på bordet låg en lapp där det stod något. Gick fram och läste. " Hej sömntuta, du sov gott och vi ville inte väcka dig, det är lördag och du behövde sova. Vi har gått ut med hundarna på en långpromenad. Ha det gott och kram"

Det var någon som brydde sig och jag blev rörd. Benen ville röra sig och kroppen hade sagt att nu får du komma igång. En snabbdusch och sedan på med mina löparkläder. Tog nyckeln och gick ut till bilen. Åkte till Bunketorp och ville springa några km.

Det kändes så gott att komma igång. När jag väl var framme stretchade jag och sedan var jag igång. Svetten och flåset var under all kritik. Motion! Jag som hade varit så aktiv hade nu kommit under nollan. Men skam den som ger sig. Jag ville bara.....

Efter ett par jobbiga backar kom jag slutligen in på skogsvägar. Helt tomt på folk, bara jag och småkrypen. Hörde fåglarna flaxa ovanför och blåsten kom allt närmare. Tänkte inte så mycket på det. Ville bara komma igång igen.

                                             

Började känna mig trött och törstig. Det var då jag kom på att jag hade glömt både vatten och något att äta innan löpet. Dumskalle! Men det fanns väl bäckar tänkte jag och började springa efter vatten....Glömde tid och rum och bara sprang.

                                           

Efter ett tag började jag komma på att jag inte längre sprang på någon väg utan i en mörk skog. Vad var detta för något. Inga leder och inga skyltar. Det var något som inte stämde. Ta det lugnt nu, sa jag till mig själv. Skogen blev kallare och mörkare och den såg inte längre behaglig ut. Hade velat haft mina varghundar nära mig nu. De hade lett mig.

Jag började ropa: Hallå! Hallå!

Kände mig liten och rädd. Plötsligt knakade det till och ljuset blinkade. Någon tog tag i mig och skakade mig.

Vakna! Du drömmer!

Öppnade mina ögon som jag trodde var vakna och såg att någon stod framför mig och tittade ömt. Två varghundar viftade på svansen och började slicka mig i ansiktet. Matte, sa de, vad tokig du såg ut.

Där låg du på rygg och sprang med fötterna i taket och armarna viftande i luften och flåsade. Vad gjorde du egentligen?

Jag log mot dem och tänkte, idag sätter jag på mig skorna och går ut en snabb långpromenad med vargarna....

                                               

                                                                         Tillbaka till små berättelser